Att anlända till New York är som att passera en skärseld värdig Dantes Divinia Commedia. Köer, stress, irritation! Men när man väl har kommit igenom förändras allt snabbt. Det räcker att man ser profilen av Manhattan på någon mils avstånd. Och när man väl är framme så känner man omedelbart en starkt återskapad tillfredsställelse.
New York är som bäst tidig höst. I September ger sommarens hetta och fukt vika. Dagarna blir klara med strålande sol, blå himmel och frisk hög luft. Det är fortfarande så pass varmt att man kan vandra runt i shorts och en lätt skjorta. Detta väder varar till månaden Oktober, ibland in i November.
Men för varje dag blir det under denna period alltmer svalt och krispigt och till slut inser man att nu är det ändå höst. Av ren självbarelsedrift väljer man då bort klädesalternativet shorts.
För någon period kan det ändå bli riktigt varmt. Det vädret kallas Indiansummer och de dagarna är de mest njutningsfulla under hela New York-året. New York-vädrets Crème de la Crème!
Vid den tiden skiftar träden färg, från djupt grönt till alla tänkbara varianter av intensivt rött, gult och brunt.
Skönhetstörstande människor från hela världen reser nu till den amerikanska nordöstkusten bara för att titta på vissnande träd. Ett njutningsfullt iakttagande av en utdragen dödsprocess, om man kan tänka sig något sådant.
När jag skriver detta är det tidig morgon. Det är ett par timmar kvar till dess att solen går upp. Jag har redan varit vaken i en dryg timme. Morgonpigg på grund av Jet lag eller desynchronosis som den medicinska termen lyder. Men det går över. Om några dagar är jag tillbaka till det normala.
Det är också ett par timmar kvar till dess att frukosten serveras. Att tvingas vänta på den har blivit en plåga. Min hungrande stackars kropp är redan inställd på lunch! Som i en hägrande vision ser jag framför mig: Two eggs Sunny Side up. Bacon, Sausages and Hash Brown Potatoes. Tea, Toast and freshly squeezed Orange Juice. Är det så man beskriver ett himmelrike?