En moppe i New York

Härom dagen såg jag någonting i New York som närmast kanske kan sägas vara en moped. Eller en cykel.

Det handlade om ram, sadel och styre av det slag som vanligtvis förekommer på en mountainbike. Åkdonet i fråga var ordentligt använt och till stor del sammanfogat med tape och gamla plastpåsar. Tapen var rejält sliten och fransig.

Cykeln eller moppen, eller vad man nu skall kalla det hela, trampades inte fram, förutom i speciella lägen.

På ramen, under själva sadeln, satt nämligen ett ganska stort batteri och i det bakre tjocka navet en elmotor.

Det handlade alltså om en eldriven cykelmoppe. Hastigheten var mycket civiliserad, kanske någonstans mellan 10 och 15 km/tim. Den var så tyst så att man helt säkert hade kunnat köra den fram längs mittgången i en kyrka under pågående enskild tyst bön utan att någon hade hört så mycket som ett knäpp.

Det exemplar som jag kollade in, användes av en kinesisk retaurang på den övre västra sidan av Manhattan för leveranser av färdiglagad kryddstark och välsmakande mat tillagad i den stil som man finner i den kinesiska provinsen Szechuan. I min ungdom hade vi kanske kallat den för schasmoppe.

De delar av Manhattan där jag har sett flest el-moppar är områdena på södra Manhattan runt East Village, Greenwich Villlage och New York University. Där bor många unga så tydligen är den ett fortskaffningsmedel populärt bland ungdomar.

Vare sig den som kör är ung eller gammal så skänker fordonet föraren ett utseende av nobel elegans och värdighet. Man framskrider genom den täta New York-trafiken liksom innesluten i en bubbla av tyst upphöjdhet.

Denna åsikt skulle med skärpa bestridas av de ungdomar som bor i mitt grannskap ute på den västuppländska landsbygden. Avsaknaden av kommunikationer har gjort att för dessa ungdomar så är en moped en nödvändighetsartikel. Har man ingen moped kan kan inte på ett normalt sätt umgås med sina jämnåriga vänner. Så enkelt är det.

I dessa delat av vårt land, så betyder en moped oftast en svindyr annorektisk variant av en japansk eller italiensk muskelmotorcykel. Hur föräldrar har råd att punga ut med de enorma pengar dessa kostar är för mig helt obegripligt.

Och ingen av de ungdomar som kör dessa vidunder skulle någonsin vilja bli sedd levande i sadeln på en töntig elmoppe. En dyr och fin moppe är status. Ungefär som bland ungdomarna i den fina gamla filmen Fucking Åmål.

Elmopeden har goda chanser att bli ett perfekt fortskaffningsmedel för New Yorks trafikmiljö. Jag hörde någon berätta att i New York har ca 20 procent av stadens invånare ett motorfordon. Resten saknar det. Det är kanske en siffra som stämmer. Trots att det är så få som kör bil, så är trafiken ofta helt hopplös. Dessutom finns det ytterst få parkeringsplatser.

Då borde en elmoppe vara det perfekta fortskaffningsmedlet. Den är tyst, den producerar inga avgaser och vill det sig illa, kan man ta den med upp i lägenheten och parkera den i köket eller vardagsrummet. Enklare kan det knappast bli.

Och tänk er ett Manhattan där det enda ljudet är det tysta surret från elmotorer kombinerat med ljudet av cykeldäck mot våt, blänkande asfalt.

Leave a reply:

Your email address will not be published.

Site Footer

Sliding Sidebar

About Me

About Me

Lorem ipsum dolor sit amet, consetetur sadipscing elitr, sed diam nonumy eirmod tempor invidunt ut labore et dolore magna aliquyam erat, sed diam voluptua. At vero eos et accusam.

Social Profiles

Facebook