Vart har nobelpriset i litteratur tagit vägen?

Min vana trogen har jag inte kunnat avhålla mig från att besöka en massa bokhandlare. Idag hann jag med tre stora och välförsedda bokhandlare i centrala Sydney.

Vad som var påfallande, åtminstone för mig som svensk, var att nobelpriset i litteratur förbigicks med en total tystnad. Jag kunde inte hitta så mycket som en enda liten referens till vare sig priset eller vinnaren, Mario Vargas Llosa.

I den största och mest trivsamma bokhandeln, den japanskägda Kinokuniya, hade man en hel hylla med prisbelönt modern litteratur. Men inte en endaste Vargas Llosa. Däremot, väl synlig, Howard Jacobson, vinnare av årets Man Bookerpris för sin komiska roman The Finkler Question.

Man Bookerpriset delas ut till författare från Storbritannien, Irland och samväldesländerna. Priset har en status nästan likt ett nobelpris.

Bland de andra författarna på samma hylla kunde man bl.a. se hemmasonen Peter Carey, tidigare Bookerpristagare vid två tillfällen, senast för True Story of the Kelley Gang år 2001. I år kandiderade han med romanen Parrot and Olivier in America.

Har Nobelpriset i litteratur spelat ut sin roll? Kanske inte helt. Det tycks dock vara klart att det i nuläget spelar en mindre betydelsefull roll i vissa av den anglosaxiska världens länder. Och vad kan det bero på?

Marknaden för litteratur skriven på det engelska språket är gigantisk och den verkar inte att minska. Snarare öka i och med att engelskan tycks befästa sin ställning  inom alla moderna media med internet i spetsen. Kanske håller det engelska språket på att bli sig självt nog.

Trots vad som från den svenska akademins sida sagts om talanglöshet inom det engelska, och framför allt amerikanska språkområdet, tycks man här ha en helt annan åsikt om vad som är bra litteratur.

I November-Decembernumret 2009 av den australiska kulturtidskriften The Monthly, så gick kritikern Robert Dessaix mycket hårt åt valet av Herta Müller. Han baserade bl.a. sin kritik på vad han uppfattade som en stor och avgörande svaghet hos Müller, nämligen hennes språk. Artikeln mynnade ut i en fråga: Fanns det ingen mer värdig författare från det gamla Östeuropa att belöna det år man firade 20-årsjubileum av  murens fall.

Sedan gammalt förekommer det också en kritik mot akademin för att den inte är up to date med utdelningen av pris. Åsikter av det slaget har redan förts fram vad gäller valet av Vargas Llosa, trots hans erkända berättarskicklighet.

Dessutom har vi den eviga kritiken mot att värdiga författare glömts bort till förmån för dom som anses vara mindre värdiga. Under de senaste femtio åren eller så, har Graham Greene varit ett namn som alltid förts fram i det resonemanget. Men även August Strindberg och James Joyce.

I det sammanhanget är det nästan så att man ser akademin som en institution som ständigt skjuter sig själv i foten. De uttalanden som en berömd akademiledamot gjorde förra året tycks i denna anglosaxiska miljö bara bekräfta den tendensen.

Men i ärlighetens namn måste det framhållas att man har också fört fram åsikter om årets val av pristagare som pekar i en motsatt riktning. Och den åsikten skulle något förgrovat kunna formuleras som att

”-Nu har William Faulkner fått ytterligare ett litteraturpris.”

Det är helt klart ett ovedersägligt faktum att den store sydstataren har kommit att spela en mycket avgörande roll som inspiratör och stilbildare vad gäller utvecklingen av modern latinamerikansk litteratur.

Och därigenom så fick alltså den anglosaxiska världen ett nobelpris i litteratur i år också!

Leave a Comment