Det tar mindre än två timmar att resa västerut från Sydney till staden Kuranda på toppen av Blue Mountains. Drygt tusen meter över havet. En snabb och komfortabel resa. Till större delen motorväg.
För straffångarna i den tidiga Sydney-kolonin var bergen ett oöverstigligt hinder. Ryktet bland fångarna lär ha sagt att på andra sidan bergen låg Kina. Dit kunde man fly.
Men hur klättrade man över dessa berg? Varje försök att finna en passage slutade med att man hamnade framför en lodrät flera hundra meter hög bergvägg. Helt omöjlig att ta sig över.
Det dröjde till år 1813 innan man hittade en väg. Det var tre upptäcksresande, Blaxland, Lawson och Wentworth ledda av stigfinnare från regionens aboriginska urinnevånare, som lärde sig att man skulle följa bergens höjdsträckningar, inte dalgångar, för att ta sig till bergens västsida.
För resande längs den landsväg som idag går längs denna färdväg, verkar det närmast obegripligt att ingen under så pass många år kunde finna en passage.
Upptäckten var betydelsefull. Väster om bergen fanns stora arealer av mark som kunde utnyttjas för uppfödning av får. Produktion av ull är fortfarande en av Australiens viktigaste näringar.
Bergens mycket speciella geografi, med djupt liggande grytor av raviner och dalgångar omgivna av flera hundra meter höga bergväggar, har gett upphov till stora lokala variationer i väderlek och växtlighet. Som helhet är sydöstra Australien ett relativt regnfattigt område, men längs sluttningarna av Blue Mountains faller stora mängder nederbörd. Såpass mycket att i dalgångarna växer något som närmast kan beskrivas som regnskog. Tempererad regnskog, eftersom medeltemperaturen ligger betydligt lägre än den man finner i tropiska regnskogar.
När man tar sig från krönet ner i dalgångarna, så möts man av en tätt vuxen djungel. Här växer varianter av Eukalyptus, och ormbunkar stora som palmer. Vidare sydliga varianter av bok (Nothofagus) och Sydlig Sassafras (Atherosperma moschatum). År 1994 hittade man i en djup otillgänglig ravin ett bestånd av träd, Wollemi Pine, som man tidigare hade betraktat som förhistoriska. Man hade sett fossila rester av dem. Och pollen. Men här växte dom. Drygt nittio till antalet. Men levande.
Här lever flera arter av papegojor, bl.a. kakaduor. Vid en del lyckliga tillfällen kan man också se lyrfåglar. En marklevande fågel, stor som en mindre hönsfågel. Inför parningarna om våren, utvecklar hannarna en praktfull fjäderdräkt. Lyrfågeln är en av fågelvärldens skickligaste imitatörer som skickligt imiterar andra fåglar. Men också mekaniska ljud som motorsågar och kameraslutare.
På krönet möts man av en utsikt som är helt magnifik. Man kan se klippformationer som The Three Sisters. Bort mot horisonten förlorar sig landskapet i det svagt blåa dis som har gett bergen, Blue Mountains, deras namn. Ett dis som egentligen är förångad eukalyptusolja, utsöndrad från områdets tusentals eukalyptusträd.
Besökande turister kan vandra ner i dalgångarna längs slingrande stigar och trappor huggna direkt ur bergväggarna. Men man kan också färdas ner längs vad man kallar den brantaste järnvägen i världen. Från början en gruvarbetarhiss som går längs en räls. Men man kan också färdas ovan trädtopparna i en kabinlift.
Områdets små städer är närmast osannolika idyller. Gator med små butiker, caféer och restauranger. Välvårdade trädgårdar runt välvårdade hus. Över alltsammans vilar en stämning av lugn.
Invånarna pendlar ofta till sina arbeten i Sydney. Men det förekommer också att man som senior har valt det lugn som miljöerna i bergen erbjuder.
