När Bob Dylan friade till Mavis Staple…

Joan Baez och "protestsångaren" Bob Dylan under en medborgarrättsdemonstration i Washington DC i Augusti år 1963.

När jag för några dagar sedan deppade för fullt över höstregn och novembermörker, fick jag ett tips genom en vän på Facebook att söka mig över till mystisk web-site med bra musik.

Det jag träffade på när jag klickade mig fram, var ett helt arkiv med de radioprogram, Theme Time Radio Hour som Bob Dylan ledde under drygt tre år från 2006 till 2009.

Tidigare hade jag hört kortare delar av programmet spelat av Lennart Vretlind på SR 2. Men här fanns alltsammans. En kvick, välformulerad, rimmande och musikälskande Bob Dylan. En person med en fantastiskt bred och god musiksmak. En DJ med en enorm radioröst, helt perfekt för sin roll. Kort sagt: Helt fantastiskt bra radio!

Varje program hade ett tema och temat för det första programmet var Väder/Weather.

I det programmet lyckas Dylan blanda till en mycket angenäm kompott av sånger som på ett eller annat sätt handlar om väder, framförda av bl.a. Muddy Waters, Judy Garland, Jimi Hendrix, Frank Sinatra, Dean Martin och som programmets näst sista artist Staple Singers.

Uncloudy Day är namnet på den sång som Staple Singers framförde, inspelad som det sägs, år 1959. Vid det tillfället var Staple Singers en renodlad gospelgrupp som inte kunde tänka sig annat än att framföra musik med religiöst innehåll. Det var först några år senare som gruppen sökte sig över till gospelns mer sekulära kusin, soul.

Gruppen bestod av medlemmar från en och samma familj, ledd av patriarken ”Pops” Roebuck Staple. Den mest framträdande kvinnliga rösten tillhör den då nitton år gamla Mavis Staples. Idag är hon sjuttioett år gammal och fortfarande verksam. En skicklig artist av mycket hög integritet.

Det är en mycket respektfull Bob Dylan som introducerar sången. Han uppehåller sig vid den tremologitarr som spelas av Pops Staple. Lyssnaren får spelstilens svårighetsgrad förklarad för sig, hur svårt det är att med gitarrens svajarm framkalla vibrato samtidigt som man sjunger. Vad han tydligen inte tänkte på är att Pops vibrato på denna sång åstadkoms elektroniskt i gitarrens förstärkare. Men det är nog egentligen en ganska betydelselös petitess i sammanhanget.

Efter den sången är Bob helt klart på gott humör och väljer att avsluta programmet med en amerikansk folkmusikalisk klassiker, Keep on the Sunny Side med Carter Family.

Under det tidiga sextiotalets år av svart medborgarrättskamp så hamnar Staple Singers och den alltmer uppmärksammade sångaren Bob Dylan på samma sida av den politiska barrikaden. I den vevan skriver också Bob sin kanske mest uppskattade sång, Blowing in the Wind.

Pops och den övriga familjen Staple hör sången och får klart för sig att här handlar det om sekulär musik med resning. Musik som också dom kan framföra.

Bob och familjen lär känna varandra och tydligen uppstår ett slags tycke mellan Bob och Mavis. Det hela resulterar i att Bob en gång frågar Pops om han får gifta sig med hans dotter. Det hela skedde under lätt märkliga förhållanden i en lunchkö i en restaurang. Men syftet var trots detta allvarligt och efter diverse samtal resulterade det i att Bob fick nej.

För bara knappt två år sedan, under inspelningen av ett frågeprogram, ”Wait, wait, don’t tell me”, på den reklamfria amerikanska radion NPR (National Public Radio) där Mavis Staple deltog som gäst, fick hon en fråga om sitt förhållande till Bob Dylan och hon förklarade att ”-Yes indeed!” Hon känner Bob. ”-He was a cutie back then!” Hon berättar, mycket medryckande och underhållande, hela historien. Om familjen och familjens arbete tillsammans med Martin Luther King och förstås om Dylans frieri.

Länken nedan går till radioprogrammet.

http://www.npr.org/v2/?i=98559491&m=98559480&t=audio

Mavis och Bob kom efteråt att gå sina egna vägar. Bob kom att bli en av  nittonhundratalets mest inflytelserika personer. Mavis och Staple Singers kom att bli allmer engagerade i medborgarrättsrörelsen. Flera av gruppens sånger reflekterar detta förhållande.

I början av sjuttiotalet blev gruppen alltmer känd för en större allmänhet och detta resulterade i ett flertal hits som I’ll Take you There. En sång som sjöngs under Barack Obamas presidentvalkampanj och som Mavis senast för en vecka sedan framförde i Washington under den stora demonstrationen Rally to Restore Sanity and/or Fear, arrangerad av komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert.

Staple Singers förblev hela tiden en del av Dylans krets och när The Band, Dylans kompgrupp spelade in sin avskedskonsert, The Last Waltz, är Mavis, Pops och gruppen en del av framförandet av The Bands klassiska The Weight.

Pops dog år 2000. En av systrarna har drabbats av Alzheimers sjukdom. Men Mavis är fortfarande aktiv. För ett par år sedan upplevde jag glädjen att få höra henne i ett framträdande på Berns i Stockholm. Det var en mycket karismatisk och kraftfull gestalt där uppe på scenen den gången.

Bob Dylan hade jag redan hört i en konsert i Oakland, Kalifornien, sommaren 1987. Den gången framträdde han kompad av San Franciscos mest arketypiska hippieband, The Grateful Dead.

Mavis samarbetar fortfarande med Dylan. År 2003 gjordes en inspelning där olika artister tolkar sånger från Dylans ”religiösa” period på 1970-talet. Albumet, som fick namnet Gotta Serve Somebody, innehåller en duett med Bob och Mavis, Gonna Change My Way Of Thinking,  som nominerades för en Grammy.

Man hör två starkt förändrade röster. Bob har blivit rent otroligt hes och Mavis har kvar sin kraft, men rösten tenderar ibland att spricka. I en mycket krystad, men samtiigt ganska komisk talad sekvens inlagd i själva sången, är det inte utan att man märker en viss intimitet mellan de två. När Mavis vid ett tillfälle brister ut ”-Oh Bobby!” så hör man åtskilligt av ren och äkta ömhet.

Vid ett annat tillfälle har Mavis reflekterat över sitt förhållande till Bob. Hennes tankar vid det tillfället slutade med en reflektion om hur deras barn skulle ha blivit, om förhållande hade fått fortsätta. Hennes slutsats var att barnen hade nog blivit poeter som tyckte om at sjunga.

Kanske har hon rätt. Kanske förlorade världen på att hon sade nej den gången för nästan femtio år sedan.

Duetten mellan Bob och Mavis, förekommer dessvärre inte på YouTube. Däremot kan man lyssna till den på Spotify. Sången heter alltså Gonna Change My Way Of Thinking och förekommer på albumet Gotta Serve Somebody.

Leave a Comment