Sydney

the-harbour-sydney-okt-05006

När vi den 27/11, ca kl halv sju på morgonen, skulle landa i Sydney, meddelade kaptenen att det var nitton grader varmt ute. Och sol var det också. Sydney mötte oss med ett nästan perfekt försommarväder.

Och tur var väl det. För vi, mitt resesällskap och jag, var rejält trötta efter att ha flugit från Skandinavien. Frågan är om vi alls hade varit vid liv om vi inte hade övernattat i Bangkok.

Tröttheten till trots var det inte tal om att fara till vårt hotell för vila. Vi skulle se stan.

Lördagsmorgnar är Sydney en stad fylld av stillhet och ro. Gatorna är nästan helt tomma, befolkade av enstaka tidiga morgonvandrare.

Vi passerar Chinatown, Darling Harbour, The Rocks och innerstaden med sina gallerior och höghus.

Man behöver inte fara alltför långt innan man inser att Sydneys centrum, trots sin moderna manhattaniserade profil, har mycket av det viktorianska 1800-talet över sig. Fasader ornerade med skulpturer och kolonner av antik typ.
Kyrkobyggnader är uppförda i den stil man här kallar “gothic revival”. Nygotik skulle vi säga.

Annars domineras centrum av moderna skyskrapor av internationellt gångbart slag. Hos dessa byggnader kan man ofta skönja en stilmässig bakgrund i1920-talets funktionalism. Men ofta nog blir denna stil i sin nutida version både platt och anonym.

De äldre byggnader man finner i den “historiska” stadsdelen The Rocks, bär ofta på influenser av sena 1700-talets georgianska stil. Dessa byggnader, uppförda i den för Sydney så typiska gula sandstenen, är ett avgjort positivt och upplyftande inslag i stadsbilden.

Adresserna längs Sydney Harbour’s södra strand, tillhör de mest exklusiva i hela Australien. Det handlar om eleganta villor och lägenhetshus. Gatorna kantas ofta av träd. Här förekommer plataner i en mängd som skulle göra vilken sydeuropeisk stad som helst, grön av avund. Utsikten över själva hamninloppet är fantastisk. Man brukar ofta säga att hamnen och vattnet är det framträdande elementet den skönhetupplevelse som staden bjuder på. Och det påståendet äger nog sin riktighet.

Det bollas med namn på kända personligheter. Russell Crowe sägs bo på Finger Wharf, den pir som sträcker sig ut i Woolloomooloo Bay.  Nicole Kidman sägs äga ett hus med utsikt över Rushcutter’s Bay.  Hon själv lär dock inte bo där. Bara hennes föräldrar. Elton John skall en gång ha gift sig, märkligt nog med en kvinna, i en kyrka ett stycke därifrån. Kyrkan förekom också i en underbar australisk filmkomedi, Muriel’s Wedding. Den genomgående musiken i filmen var ABBA-hits.

Ute vid havet gör vi en paus vid Bondi Beach. En gyllengul sandstrand mitt inne i stadsdelens låghusbebyggelse.
Här är verksamheter i full gång. Man löptränar och man surfar. Områdets invånare är i hög grad aktiva ungdomar men här förekommer också i påfallande hög grad ett inslag av ättlingar till judiska europeer som invandrade till Australien i samband med det andra världskriget.

Under en halvtimme sitter vi här. Vi tar det lugnt och njuter av solen och värmen, av våra lattes och cappuccinos. Av att vara här. Av att finnas till.

Via den idylliska stadsdelen Paddington kommer vi till slut fram till Operan.

Under en timme vandrar vi runt och ser nationens mest berömda hus. Byggnaden är resultatet av ett mycket skissartat bidrag inlämnat till en arkitekttävling år 1959 av en 38 år gammal visionär dansk arkitekt, Jörn Utzon. Om det inte hade varit för den berömde finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen så hade Utzons förslag förkastats.
Operans fortsatta historia rymmer både tragedi och triumf. Byggandet drog ut på tiden och kostnaderna steg till astronomiska belopp. År 1966 tvingades Utzon att lämna bygget. Han återvände till Danmark och kom aldrig mer tillbaka till Australien. Exteriört är Operahuset Utzons, men interiört är konstruktionen ett verk av en grupp australiska arkitekter.

När man mot slutet av 1990-talet fattade beslut om att påbörja en större renovering kom Jörn Utzon att tillfrågas om han ville medverka i projektet. Han tackade ja, men tyckte, p.g.a. sin höga ålder, att han inte längre var i stånd att resa till Australien. Istället kom det att bli hans son Jan, också arkitekt, som kom att vara den förmedlande länken mellan Utzon och operans ledning. Intill detta datum, har man byggt om en hall samt ett mötesrum enligt Utzons intentioner. Man står nu inför en ännu större ombyggnad då själva operan (huset rymmer flera lokaliteter, konserthus, tre teatrar bl.a.) kommer att omformas enligt Utzons ritningar.

Trots allt det sorgliga i denna historia, är huset ett av världens mest berömda och en symbol för hela landet Australien. Inte bara staden Sydney.

Att se huset i verkligheten är en skönhetsupplevelse av en sällsynt kraft.

Många har undrat över vad ett kreativt geni som Jörn Utzon skulle ha åstadkommit om han hade fått flera liknande projekt att ansvara för. Så blev det nu inte för i och med att Utzon avlägsnades från bygget så som skedde år 1966, så kom han att få färre uppdrag än vad han troligtvis annars hade fått.

Utzon fick en revansch när han år 2003 tog emot Pritzker-priset, som brukar kallas ett Nobelpris för arkitekter. Dessutom, år 2007 blev Sydneyoperan upptagen på Unescos världsarvslista.

Vi nordbor kan inte låta bli att känna oss lite medansvariga. Vi kan inte glömma att Utzon var dansk. Och vi svenskar kan heller inte glömma att kakelplattorna på takens utsidor, fler än en million till antalet, levererades till bygget från Höganäs.

Leave a Comment