Mannen som åt hästar och hans bror Mannen som åt människor

Från mitt hus har jag en kilometers promenad till min sockenkyrka, Österunda.

Kyrkan är en vacker medeltida gråstenskyrka med praktfulla målningar av Albertus Pictor. En av kyrkogårdens gravstenar utmärker sig genom att vara större och mer anspråksfull än de övriga.  Den är tillägnat Friherre Adam Germund Cederhielm.

Monumentet är i dåligt skick. Gravstenen har spruckit och hålls samman av ett band av metall. Texten, övervuxen med mossa, är svår att läsa. Med lite ansträngning kan man läsa att här vilar Friherre Adam Germund Cederhielm, född 1740, död 1808. En upplyst man och nitisk medborgare.

Familjen Cederhielm hade levt i Sverige sedan tidigt 1600-tal. Släktens svenska urmoder sägs vara Elisabeth Palma, dotter till Jonas Germund Palma, kyrkoherde och prost i Österundas grannsocken Torstuna.

Adam Germund har beskrivits som en bildad man. Detsamma gäller hans äldre bror Josias Carl Cederhielm, utgivare av den frispråkiga publikationen Sanning och Nöje, och ledamot av riksdagen för Mösspartiet. Josias, hade ett väl utvecklat sinne för vasst formulerade sarkasmer och ironier. Huggormstunga kallades han. 

Adam Germund blev mest känd som filantrop. Det tidiga 1780-talet var en tid med svåra perioder av missväxt och svält. Sedan kristnandet på 1000-talet hade det I Sverige varit belagt med tabu att äta hästkött. Men som den fördomsfrie upplyste man som Adam Germund nu var, frågade han sig varför kan man inte äta hästkött? Friherren såg i hästköttet en räddning för det utarmade och svältande landet.

Friherre Adam Germund residerade på godset Ribbingebäck, som egentligen ligger I Österundas grannsocken Skogstibble, bara några hundra meter från gränsen till Österunda. Till Ribbingebäck hörde tre gårdar i Österunda och detta gjorde att Cederhielm kunde delta i sockenstämmor och andra angelägenheter. Och även låta sig begravas på Österunda kyrkogård.

Hungeråret 1783 organiserades en slakt i Ribbingebäck.  Fattiga, hungrande människor skulle få mat. 397 torpare, bönder och grannar var närvarande. Slaktdjuret var Friherre Cederhielms egen häst. Foglig och van vid stora mängder människor lät den sig lugnt ledas fram. Adam Germund själv, beväpnad med en kniv, var den som med ett snabbt snitt skar av strupen. Märren föll livlös till marken. 

Författaren Oscar Levertin i Svenska Gestalter: 

Med de 18 äldsta af sina bönder (han kallade

dem sedan med anspelning på Svenska Akademien

»de 18 som flådde märren») slaktade han en häst,

tillredde dess kött, åt själf och bjöd sina bönder

och torpare att äta. I en särskild tryckt

proklamation till »Svenska Allmänheten» skildrade han detta

och uppmanade alla fosterlandsälskande män att

följa exemplet och bekämpa fördomen mot ätande

af hästkött. Inledningsorden må här inryckas som

prof på det lilla aktstyckets vackra och värdiga ton:

»Utur den okändhet, som tillhör mitt

landthushållar-stånd och ifrån den glömda vrå, som utgjort mitt

wäl, fördristar jag mig för första och troligtvis sista

gången upphöja min svaga röst till Svenska

allmänheten, hvarvid jag först bör anhålla om det tålamod

och den milda uttydning, som ömsinta Människor

förunna välmening och nit för de fattigas, för de

svältandes hjälp.»

Händelsen förde med sig att Gustav III nu refererade till Adam Germund som Mannen som äter hästar. Den sarkastiske,  huggormstungade brodern Josias Carl fick namnet Mannen som äter  människor.

Inom aristokratin blev det under en tid ett mode att bjuda på hästkött à la Adam Germund Cederhielm.

Dagens svenskar äter hästkött. Men, som det verkar, med tvekan. Flertalet hästkadaver bränns.

Leave a Reply