Det var en rejält kall vintermorgon för något år sedan. Snö och en lågt stående sol.
På en snötäckt blomsterlist vid en gammal timrad bodvägg ser jag den skarpt tecknade skuggan av ett djur. Bara ca tre meter från mitt sovrumsfönster. Ett ungt rådjur, ett kid. Hungrigt kalasande på stjälkar av höstens vissnade blommor.
Rådjuret är vårt minsta hjortdjur. Det påminner om flera av Afrikas mindre antiloper, som Impalas och Klipspringers.
Denna kalla vintermorgon var troligtvis plågsam för ett halvt år gammalt rådjur. Ungar föds vanligtvis i Maj och Juni. Det sägs att kalla och snörika vintrar kan föra med sig att så pass många som trettio procent av hela populationen dukar under. Troligtvis var det svårigheter att finna mat som gjorde att just denna individ valde att livnära sig på vissnade blomstjälkar.
I Sverige har vi en stor population av rådjur. Dom första lär ha kommit strax efter den sista istiden för knappt tio tusen år sedan. Dom for illa och utrotades nästan under den kalla period vi hade i Skandinavien på sexton och sjuttonhundratalen. Idag klagar trädgårdsägare på att rådjuren är för talrika och att dom tränger sig på och äter av träd och grönsaker.
Jag blir enbart glad när jag ser dom. Dom är välkomna!
