Det vackra mjuka diset

Klicka på bilderna för att se dem i full storlek.

Så var det dags igen. I går kväll, ett ovälkommet intensivt snöfall pådrivet av en alltför kraftfull vind. En för tidig vinter!

I morse var det vindstilla och alldeles grått där ute. Grått, disigt och slaskigt. Temperaturen strax över nollstrecket.

En trist dag tyckte många, inklusive jag själv. Men likväl så var det en vacker dag.

Jag behövde bara gå några tiotal meter från mitt hus. När jag såg ut över fältet mot vår gamla kyrka, klockstapel och skola, var det inte helt olikt ett grafiskt konstverk. Något man med glädje hade hängt på väggen där hemma.

Så är det nu med oss människor. Rent slentrianmässigt tycker vi ofta att det landskap där vi vistas dagligen är fult och ointressant. Vi har blivit hemmablinda. Likaså tycker vi automatiskt att grå skyar, dimma och regn är samma sak som dåligt väder. Men därigenom bedrar vi oss själva! Vi har fel!

Dis och dimma kan betyda en upplevelse av skönhet här hemma likaväl som ute på en resa.

Landskapet längs floden Li utanför staden Guilin i södra Kina är det kanske mest avbildade landskapet i kinesisk konst. Ett naturens underverk  bestående av starkt eroderade kalkstensklippor, vatten och odlad mark. De bästa avbildningarna sägs vara dom där konstnären har lyckats fånga alla de nyanser av ljus och färg som uppstår i det ständiga diset.

Området runt Sommarpalatset strax väster om Peking ligger i en region med hård trafik och avgaser. Dessutom   blåser det in damm från Gobi-öknen.

Allt detta gör att de sena eftermiddagarna kan bli spektakulärt vackra då soldjuset färgas i massor av nyanser av rött när det tränger ner genom de förorenade luftlagren.

Samma effekter inträffade i Europa när industrialismen utvecklades i Europa under det sena 1800-talet. Det var dessa ljusförhållanden som fångades av konstnärer som Turner i England och Monet i Frankrike. Det är tveksamt om en konstnärlig skola lik impressionismen, hade uppstått om inte det nyligen industrialiserade Europa hade påbörjat den föroreningsprocess som vi fortfarande upplever.

 

Toppen av Taffelberget i Kapstaden ligger på strax över tusen meter över havet. På denna höjd formas de fuktiga vindar som blåser in från Atlanten till ett molntäcke som likt en väldig duk lägger sig över bergets platta topp. På håll är det vackert men hamnar man inne i ”duken” är det både kallt och blåsigt. Om man nu inte får chansen att titta ut genom ett ”hål”. Då blir det både dramatiskt och vackert.

När Taffelberget får sin duk, blåser det ofta mycket starka sydostliga vindar genom den nedanför liggande Kapstaden. Vinden kallas Cape Doctor (på Afrikaans ”de Kaapse Doktor”) för att den sägs ”tvätta” Kapstaden på avgaser och luftföroreningar.

 

Färden längs Chapman’s Peak Drive, på Kaphalvöns västkust, är en av de mest dramatiska och vackra som man kan göra på denna jord. Är väderförhållandena de rätta så reser man fram ”ovan molnen”.

När man passerar Big Sur, söder om San Francisco längs California Highway One,  reser man ofta ”ovan molnen”. Dimman bildas när fuktig och varm luft från havet passerar den kalla havsström som följer den kaliforniska kusten söderut.

Bergen, Santa Lucia Mountains når invid Big Sur sin högsta höjd om knappt 1800 meter över havet. Dom är bevuxna med mäktig skog. Däribland Kaliforniens sydligaste bestånd av Redwoods, Sequoia Sempervirens.

Området lockar mängder av visionärer och världsförbättrare. Här förekommer kloster och meditationscentra. Författaren Henry Miller gjorde Big Sur till sitt hem.

 

Inloppet till San Franciscobukten vid Golden Gate-bron fungerar likt en väldig ”dammsugare” på den dimma som  har bildats till havs. Synen av den inrusande dimman är både dramatisk och vacker.

Dimman sveper sommartid in San Francisco i ett molntäcke som ”tvättar” staden likaväl som den svalkar ner den. Ja rent av gör den kylig.

Enligt en obekräftad myt skall Mark Twain en gång ha sagt att den kallaste vinter han hade upplevt, var en sommar i San Francisco.

Men dimman gör också färger och konturer mjukare och mindre skarpa. Dimman ger staden ett skimmer som nästan ter sig som något mystiskt. Detta var något som författaren Dashiell Hammet iakttog och skildrade i sina hårdkokta detektivromaner på tjugo- och trettiotalen.