När jag för några år sedan deppade över höstkyla och Novembermörker, fick jag ett tips att klicka mig fram till radioprogram med mycket bra musik.
Det jag träffade på var ett helt arkiv med de radioprogram, Theme Time Radio Hour, som Bob Dylan ledde under drygt tre år från 2006 till 2009.
Dylan var DJ. En kvick, välformulerad, rimmande och musikälskande Bob Dylan. En person med en fantastiskt bred och god musiksmak. En bra radioröst, helt perfekt för sin roll. Kort sagt: Fantastiskt bra radio!
Varje enskilt program hade ett tema och temat för det första programmet var Väder/Weather.
I det programmet lyckas Dylan blanda till en angenäm kompott av sånger som på ett eller annat sätt handlar om väder, framförda av bl.a. Muddy Waters, Judy Garland, Jimi Hendrix, Frank Sinatra, Dean Martin och som programmets näst sista artist Staple Singers.
Uncloudy Day är namnet på den sång som Staple Singers framförde i programmet. Inspelad år 1959. Vid det tillfället var Staple Singers en renodlad gospelgrupp som inte kunde tänka sig annat än att framföra musik med religiöst innehåll. Det var först några år senare som gruppen sökte sig över till gospelns mer sekulära kusin, soul.
Gruppen bestod av medlemmar från en och samma familj, ledd av patriarken ”Pops” Roebuck Staple. Den mest framträdande kvinnliga rösten tillhörde den då nitton år gamla Mavis Staple. Hon är fortfarande verksam. En skicklig artist av mycket hög integritet.
Det är en respektfull Bob Dylan som introducerar sången. Han uppehåller sig vid den tremologitarr som spelas av Pops Staple. Lyssnaren får spelstilens svårighetsgrad förklarad för sig, hur svårt det är att med gitarrens svajarm framkalla vibrato samtidigt som man sjunger.
Efter den sången är Bob på gott humör och väljer att avsluta programmet med en amerikansk folkmusikalisk klassiker, Keep on the Sunny Side med Carter Family.
Under det tidiga sextiotalets år av svart medborgarrättskamp så hamnade Staple Singers och den alltmer uppmärksammade sångaren Bob Dylan på samma sida av den politiska barrikaden. I det sammanhanget skrev också Bob sin kanske mest uppskattade sång, Blowing in the Wind.
Pops och den övriga familjen Staple hörde just den sången och fick klart för sig att här handlade det om sekulär musik med resning. Musik som också dom kunde framföra.
Bob och familjen lärde känna varandra och det uppstod tycke mellan Bob och Mavis. Det hela resulterade i att Bob en gång frågade Pops om han fick gifta sig med hans dotter Mavis. Det hela skedde i en lunchkö på en restaurang. Pops bad Bob att direkt fråga Mavis. Svaret son Bob fick var nej.
För några år sedan, under inspelningen av ett frågeprogram, ”Wait, wait, don’t tell me”, på den reklamfria amerikanska radion NPR (National Public Radio) där Mavis Staple deltog som gäst, fick hon en fråga om sitt förhållande till Bob Dylan och hon förklarade att ”-Yes indeed!” Hon känner Bob. ”-He was a cutie back then!” Hon berättade, mycket medryckande och underhållande, hela historien. Om familjen och familjens arbete tillsammans med Martin Luther King och förstås om Dylans frieri.
Mavis och Bob kom efteråt att gå sina egna vägar. Bob blev en av nittonhundratalets mest inflytelserika personer. Mavis och Staple Singers engagerade sig i medborgarrättsrörelsen. Flera av gruppens sånger reflekterar detta förhållande.
I början av sjuttiotalet blev gruppen alltmer känd för en större allmänhet och detta resulterade i ett flertal hits som I’ll Take you There. En sång som senare sjöngs under Barack Obamas presidentvalkampanj.
Pops dog år 2000. En av systrarna drabbades av Alzheimers sjukdom. Men Mavis är fortfarande aktiv. För drygt tio år sedan hörde jag henne i ett framträdande på Berns i Stockholm. Hon var en mycket karismatisk och kraftfull gestalt.
Mavis samarbetar fortfarande med Dylan. År 2003 gjordes en inspelning där olika artister tolkar sånger från Dylans ”religiösa” period på 1970-talet. Albumet, som fick namnet Gotta Serve Somebody, innehåller en duett med Bob och Mavis, Gonna Change My Way Of Thinking, som nominerades för en Grammy.
Man hör två starkt förändrade röster. Bob är rent otroligt hes. Mavis har kvar sin kraft. I en komisk talad sekvens, är det inte utan att man märker en viss intimitet mellan de två. När Mavis vid ett tillfälle brister ut ”-Oh Bobby!” så hör man ren och äkta ömhet.
För några år sedan gjorde dom också en turné tillsammans.
Vid ett annat tillfälle har Mavis reflekterat över sitt förhållande till Bob. Hennes tankar vid det tillfället slutade med en reflektion över hur deras barn skulle ha blivit, om förhållande hade fått fortsätta. Hennes slutsats var att barnen hade nog blivit poeter som hade tyckt om att sjunga.
Kanske har hon rätt. Kanske förlorade världen på att hon sade nej den gången när Dylan friade.