"lotsa corned beef plus lotsa pastrami"

Åter i New York efter fem timmar i luften från San Francisco.

Väl inne på Manhattan så infinner sig hungern. Ett stycke från hotellet, där den Sjunde Avenyn korsar den Femtiofemte Gatan, ligger en klassisk New York-institution, The Carnegie Deli. Dit beger jag mig för att snabbt ändra på detta missförhållande.

I New York är en deli, eller delicatessen, en typ av restaurang som serverar sandwiches med olika pålägg. Carnegie, som har fått sitt namn av att den ligger nära konsertlokalen Carnegie Hall, brukar räknas som en av New Yorks två bästa. Den andra är Katz’s Delicatessen i den färgstarka stadsdelen Lower East Side.

Flertalet av New Yorks delis har ett östeuropeiskt judiskt ursprung och serverar ofta traditionella judiska rätter som Gefilte Fish. På Carnegies meny beskriver man dessutom rätterna med lånade jiddishtermer. Men restaurangen är trots detta inte helt kosher i sin inriktning. Det går t.ex. utmärkt att beställa en sandwich med skinka och ägg.

Carnegies mest berömda sandwiches är en samling artärblockerande monsters. Menyns verkliga bravurnummer har fått namnet ”The Woody Allen” och är en dubbeldäckare där tre skivor gott kumminsmakande rågbröd, rye, gör sitt bästa för att hålla ihop två decimetertjocka lager av corned beef och pastrami. ”Lotsa corned beef plus lotsa pastrami” som texten på menyn lyder. Corned beef är en kokt rimmat biff och pastrami är enkelt uttryckt en kryddad corned beef. Båda anrättningarna har sitt ursprung i immigranters mattraditioner: Corned Beef är irländskt och pastrami kom till New York med immigrerande judar från Bessarabien och Rumänien.

”The Woody Allen” spelade en betydelsefull roll i en inledande scen i filmen ”Broadway Danny Rose” av och med Woody Allen. Den skådespelande regissören bör, kan man på goda grunder anta, ha känt sig ganska nöjd och tillfreds när just den scenen var klar.

Jag själv väljer denna kväll en enklare variant, pastrami. Anrättningen kan beskådas på fotot ovan. Det gröna som man eventuellt kan skymta bakom själva sandwichen, är den öl av märket Heineken som jag drack därtill.

I likhet med flera av restaurangens gäster, klarar jag inte av att äta den på äkta New York-manér, genom att hålla den med händerna och bita den rätt av. Vår käre Gud har troligtvis ännu inte skapat den käft som klarar av att spärras upp så stort. Istället får jag nöja mig med att plocka i mig köttet med hjälp av en gaffel.

Smaken är himmelsk. Köttet bara smälter i munnen. Ett Nirvana för en karnivor.

Till det hela serveras man pickles, dvs saltgurka, som även den har en smak av det gamla Östeuropa.

Jag är inte karl nog att äta upp hela sandwichen. I likhet med kanske nittio procent av gästerna, får jag resterna med mig i en doggy bag. Det är helt accepterat att man ber att få resterna inslagna. Vill man göra en god gärning skänker man dom till någon som lever på gatan. Smulor från den rike mannens bord.

När jag betalar för kalaset i kassan känner jag vissa milda samvetskval eftersom jag har hoppat över restaurangens mest berömda dessert, cheesecake. Enligt den amerikanska matkatechesen Zagat gör nämligen Carnegie den cheesecake som är måttstocken för alla de cheesecakes som låter sig göras på denna jord.

Men det får bli en annan gång. En annan hunger.

One comment

Leave a Reply